findmartina

Jag ville bara meddela att jag avverkar mer choklad än Willy Wonka någonsin vågat drömma om.
Vad är det med detta märkliga fenomen och varför är det så beroendeframkallande? Varför drabbar beroendet nästan uteslutande tjejer?

Jag är dödstrött men väntar fortfarande på samtalet som avgör ifall att jag får sovmorgon resten av veckan eller inte. Hoppas inte. Kanske bara imorgon, det skulle vara trevligt.

Nä om man skulle ta och se någon trevlig Tim Burton film kanske? Men då hamnar vi i det där hopplösa läget med en massa valmöjligheter igen. Om jag skulle lotta kanske? Fast det funkar inte har jag konstaterat, med viss hjälp av frugan Amanda. Man ändrar sig ändå, helt lönlöst. Man kan liksom inte ens bara slå på en film och bestämma sig för att titta heller för det är omöjligt att koncentrera sig längre än 5 minuter om man inte är helt 100 på att man vill se just den filmen. Jag saknar mina killbill-filmer. Dom var minsann lika bra varenda gång.

Äntligen hemma nu efter sista passet på förskolan. Det var inte ett dugg kul, jag har kollat på klockan var 5 minut hela dagen och när den till sist blev halv 5 blev jag så lycklig och nöjd med tillvaron att jag gick och köpte en gigantisk godispåse och trotsade allt vad bantning heter. Jag kom hem, slängde mig i sängen och har inte rört mig sen dess. Det känns rätt omöjligt faktiskt, gravitationskraften måste vara extra stark idag. Jag kommer aldrig mer jobba på dagis. Nånsin. Ungarna åt inte så mycket sand idag faktiskt, det var ju ett plus, däremot sprang dom runt som dårar så det var helt omöjligt att se vem som var vem och vem som hade vilken spade först när de skulle försöka sno varandras saker. Som om inte hälften vora nog för att jag skulle bli helt utmattad. Men men, jag tror inte att några erfarenheter är dåliga, jag har säkert nytta utav detta någon gång i livet och om inte så behöver jag i alla fall inte sakna ett jobb som barnskötare/pedagog/vad-det-nu-kallas-när-man-jobbar-på-dagis.

Nu sitter jag och väntar på ett samtal från ett eventuellt jobb. Jag hoppas jag får det för det skulle vara både feta och snabba cash. Dessutom är det bara ett semestervik så det skulle vara perfetto.

Vad gör man med sig själv när man inte har minsta lilla kraft kvar? Jag orkar inte ens oroa mig över getingen som snurrar runt här i rummet som ett kamikaze-plan och mäter 2 cm mellan ögonen, jag svär den är enorm. Och jag har blivit attackerad utav dom där förut, trots att jag var helt oskyldig, exempelvis förra året när jag låg och sov och en sån där rackare attackerade min handled helt utan förvarning. Jag är glad att jag har handen i behåll, så ont gjorde det! Det var en våldsam attack.
Ett annat problem jag har här i mitt monotona tillstånd är att jag inte för allt i världen orkar springa ner med morgonens kaffekopp som står här med en lagom stinkande kaffeslurk. Kaffet luktar inte alls så där varmt och uppiggande efter 12 timmar, det luktar spya ungefär. Eller väcker åtminstone de reflexerna. Precis nu i skrivande stund ropade jag på min alldeles för snälla lillasyster som förbarmade sig och tog ner koppen till disken. Tack!

Klockan är 19.08 och jag anstränger mig allt jag kan för att inte somna, sånt här händer inte mig så ofta, oftast tar det 2 timmar inklusive meditation innan jag somnar. Skönt med lite omväxling om man ser den ljusa sidan, och det gör jag alltid!

Det hade varit angenämt att ha minsta aning om vad man vill med livet, så att man kunde ha en plan på ett ungefär i alla fall. Nu är det ju inte så det ligger till, jag vet vad jag heter men inte så mycket mer än så. Jag kan ju inte ens bestämma mig för vilken film jag ska se innan jag går och lägger mig. Det är ett så svårt beslut att jag ofta ger upp hela projektet och läser bok istället (vilket i för sig är bra för intellektet), och inte heller där har jag kunnat välja så jag läser två böcker samtidigt. Ibland tror jag att jag är mer sugen på Coelho och börjar läsa men ändrar mig sen till Elizabet Gilbert, för att sen ändra mig tillbaka igen. Därefter börjar jag överväga om jag ska börja läsa en tredje bok, kanske Paasilinna, för han är ju en rolig typ. Sen kommer jag ihåg att jag ännu inte läst alla Roslund & Hellström böckerna vilket är ett måste utav flera olika anledningar, så dessa måste ju också vägas in i detta stora beslut. Något säger mig att allt detta velande inte kommer ta mig särskilt långt här i livet så det känns ju ganska relevant att ta sig i kragen, men jag förmår mig inte riktigt. Snarare sagt, det är ju helt omöjligt att ta sig i kragen när man inte har den blekaste aning om nånting, då finns det ju ingen krage att ta tag i.

Imorgon ska jag hoppa in på förskolan igen. Där har vi ytterligare ett velande, för jag pendlar mellan att tycka att "det kommer nog bli jättekul" och "jag kapar hellre av mig ena foten än att gå dit". Barn som skriker och gråter och äter sand och biter varandra är liksom inte riktigt mitt kall, men dom är ju oemotståndligt söta när dom sover. Och det väger ju upp en liten del ändå. På riktigt, deras sovstund är min motivation. Det måste ju göra mig till en hemsk människa, jag kommer knappast till himlen efter det erkännandet.

Jag har förresten försökt organisera och strukturera min hjärna lite, men det är också helt omöjligt när man ändrar sig var 20e minut. Alternativet är väl att lotta fram ett beslut och sen rätt och slätt nöja sig, jag tror jag testar!

Här är en bild på världens bästa mamma och hennes rackarungar.

Jaha, den stora emigrationen drabbar Värmdö. Den här tiden kommer jag minnas som "sommaren alla flyttade långt bort". Therese emigrerade för länge sen, igår var det Amandas tur och i början av juli är det den andra Amandas flytt. Jag är ju förvisso också på väg, men det känns långt bort just nu. Som tur är är man inte helt ensam kvar här, har en del fina vänner som inte har planer på att emigrera än så länge. Nu har ju jag då lite svårt att förstå varför man inte har ambitionen att flytta (åtminstone ett tag), men sen är ju jag lite utav en flyttfågel också så min åsikt är inte särskilt objektiv.

Jag känner mig som en säck potatis, jag får liksom inte ut någon energi av nånting just nu, om jag så tryckt i mig 7 koppar kaffe och en 3 kg kolhydrater i renaste form. Antar att det beror på att man inte är i speciellt bra form fysiskt just nu, behöver verkligen komma igång med träningen men insåg att jag måste ta det i babysteg när mina fötter blev helt blåslagna så fort jag tog på mig ett par ordentliga skor. Då garderoben krympt sen senast (jag vill helst inte låtsas om att det är jag som vuxit) så måste jag antingen köpa mig en ny eller banta ner mig till min vanliga storlek. Att banta är överlägset den mest ekonomiska metoden, men jag har aldrig varit en bra bantare. Vi får väl se hur det går med saken.

Kompisarna drog in till stan för att göra den osäker, själv tänker jag slänga mig i sängen och kolla på film, Leon blir det nog, och ladda med positiv energi, imorn ska jag springa spåret tror jag. Och rida häst. Imorgon är det mors dag också, och det ska firas för min mamma är av världsklass nämligen, hon råkar vara världens bästa mamma! <3

Idag träffade jag Johanna för en middag på hennes tak, hon bjöd på thai och ben & jerrys, I like! Vi köpte en kokosnöt också som det nästan krävdes blod, svett och tårar för att få upp. Nä okej inget blod som tur var och inga tårar heller, utan mer hysteriskt asgarvande åt varandra när vi försökte hugga upp den, och åt kniven som gick sönder, åt golvet som låg illa till under kokosnöt och kniv (och girlpower) och åt grannarnas vad vi förmodade bistra uppsyn och eventuella (arga) besök. En riktigt lyckad kväll alltså! Och vi fick upp nöten tillslut, kniven har nog däremot gjort sitt.

Johannas tak är för övrigt en utav de mysigaste platserna på jorden för därifrån ser man halva söder och alla takåsar.

På vägen hem när jag kryssade bland alla människor som gick för långsamt kom jag på mig själv med att fortfarande bli förvånad när jag hör folk prata svenska. Jag liksom rycker till och blir nästan rädd. Sen på bussen hörde jag någon säga något på engelska och det kändes som hemma. Konstigt med tanke på att jag saknat att få prata svenska.. Förresten var det en kille som klev på bussen kl 22.15 med solglasögonen på och jag fick bita mig ganska hårt i läppen för att inte skratta rakt ut. Att han sen satte sig bredvid mig var nästan outhärdligt.

Nu har jag nog uppdaterat omvärlden tillräckligt om mitt intressanta och händelserika liv! God natt.

Har spenderat hela eftermiddagen och halva kvällen med att försöka få ordning på våran router så vi kan köra trådlöst här hemma. Det gick inte alls. Routern är det inget fel på så jag fick ringa glocalnet som ligger bakom vårat modem här i huset, för att de skulle hjälpa mig att "brygga" modemet. Det började ungefär så här:
- Hej och välkommen till Glocalnets kundtjänst, du pratar med Felix!
- Ja hej Felix! Jag heter Martina. Jag pratade med en person om våran router nyss och hon sa att jag måste brygga mitt modem men jag har ingen aning om vad det är så jag hoppas att du vet det...?
- Jomen det vet jag! Utropar Felix glatt. Det visste han nog också men det hjälpte inte för 2 timmar senare satt vi där ändå och kliade oss i huvet på varsin sida av telefonen. Då hade jag sprungit upp och ner för trappen mellan datorn och modemet ungefär 714 gånger så jag är härmed befriad från all träning i 2 veckors tid, och det är Felix med som fick ursäkta sig precis lika många gånger för att springa och fråga sina kollegor vad tusan det är för fel på mitt modem. Till slut kom vi fram till att modemet är för gammalt, det har hela två år på nacken och kan inte "bryggas" utan måste bytas ut. Det kunde Felix ordna gratis sa han, mot att jag lovade Glocalnet trohet i 12 månader.
-Kör till! sa jag, vi är ju nöjda med glocalnet, varpå Felix berättade att det bästa med det nya modemet är att det är trådlöst och att vi inte behöver någon router mer. Om det är helt gratis att bli trådlös och dessutom slippa allt krångel, så undrar ju jag rent spontant varför i hela världen man köper en router (inklusive krångel) för 800 spänn?

Jaja, det gjorde ju inte så mycket ändå. Jag fick ju prata med en charmig karl och det är inte alla dagar man får göra det! Däremot undrar jag ju fortfarande varför ett modem blir gammalt på 2 år medans exempelvis tomater så gott som inte blir det (jag har haft tomater rysligt länge i kylen en gång, hej bekämpningsmedel, e-nummer, konserveringsmedel och andra kemikalier), och hur glocalnets dator vet precis allt om mig genom att slå upp mitt personnummer (eller i detta fall bonuspappans personnummer) förutom vad jag har för modem.

You look nice alright
And I like the way you nod after everything I say
Like it actually means something to you

And I like your record collection
Townes and Jens with a hint of Rickie Lee
And you've cleaned up the bathroom, made a really nice soup
but a bit too much sci-fi in your shelf with DVD's

But there are things you need to know about me
I'm weak right now, so weak right now
I need proof before I dare to open this heart
So I've prepared a quiz for you

Would you freak out if I said I liked you?
Do you walk the line?
Is your IQ higher than your neighbours?
And is it very much higher than mine ?

Can you sleep when I grind my teeth?
Do you look away if I slob when I eat?
Will you let me be myself?
Can you at all times wear socks? Because I'm still scared of feet

And if I'd fall, would you pick me up?
If I'd fall, would you pick me up?

Do you talk in the middle of Seinfeld?
Do you read more than two books a month?
Do you get racist or sexist when you've had a few?
Is it fine if I make more money than you?

Have you slept with any people I work with?
Is there anyone you'd rather wish I'd be?
Do you still keep pictures of old girlfriends?
Are they prettier than me?

And if I'd fall, would you pick me up?
If I'd fall, would you pick me up?

Så var man hemma i gamla hederliga Svedala igen då. Det känns overkligt. Det känns inte ett dugg som hemma för tillfället, fast det är härligt att vara här igen och träffa alla jag tycker om (var är hemma om man inte släpar runt på sin backpacker minst en gång i veckan till nya platser?). Hela resan känns overklig, det gick så himla fort så jag är inte säker på att det verkligen har hänt. Det har varit en helt underbar resa och jag önskar egentligen att den inte var slut än. Nu känner jag att jag står inför en ny fas i livet; jobba-resa-fasen. Det är lite jobbigt då jag inte listat ut första steget mer än delvis, och det är en flytt till Karlstad. Alltså inte Oslo som tidigare planerat, fast det har jag kanske inte berättat så mycket om. I Karlstad ska jag bo med bästa vän Amanda, som jag också ska på roadtrip med i oktober. "SER FRAM EMOT!"

Försökte sova men trots att jag borde vara fullkomligt slut efter att ha halvsovit på olika flygplan under natten så lyckades jag inte. Det kommer nog ta ett tag att smälta allt som hänt, det blir en helt annan sak när man är hemma igen. Jag saknar Afrika så att det nästan gör ont, det är ingen tvekan om att jag åker dit en dag igen. Men inte nästa resa, och förmodligen inte den efter det heller. Om några år så. Med mera tid. Nästa på listan är som sagt US roadtrip, Aussie, Indien.... Jag kommer nog på mer allt eftersom.

Förresten måste jag berätta att Amanda hämtade mig på arlanda idag och hade med sig finaste presenten någonsin! Ett porträtt på mig som hon gjort en jättefin tavla utav! Hon är kreativ som attan den där tjejen, och rysligt duktig också! TACKTACKTACK! <3

När jag orkar någon dag snart ska jag lägga upp lite bilder. Bloggen ser ju fruktansvärt tråkig ut utan men uppkopplingen har helt enkelt inte varit tillräckligt bra för att kunna lägga upp några. Nu har jag ju "dessvärre" inte uppkopplingen att skylla på längre så... Ja, det kommer. Sen alltså.

Vi ar nu i Cape town och bor pa ett backpackerstalle som heter Penthouse on long (street). Mycket mysigt skulle jag vilja saga. Dock fick jag ett slag i ansiktet idag nar jag skulle kolla bankkontot for att boka bungyjumpet (som for ovrigt ar 57 mil harifran och innebar en 2-dagars tur) och insag att jag inte har nagra pengar kvar. Har varit helt gratfardig har senaste timmen, ar sa fruktansvart besviken. Funderade seriost pa att ta det pa krediten men insag att det inte var det smartaste nu nar jag inte har nagon inkomst och dessutom maste betala frisoren nar jag kommer hem vilket nog blir en ganska saftig nota, det kommer kosta mer an vad jag har pa kontot just nu. Det kanns hyfsat deprimerande, meeeeen, jag har varit med om sa underbara saker under den har tiden sa det ar vart det anda.

Vi kom fram med bussen i morse, det var en 19-timmarstur fran Joburg. Vi hade rest hela dagen innan i chappas (aka dalla dalla, minibuss, hemskt fardmedel) och fick ingen middag pa kvallen for att hostelet inte var riktigt vad vi vantat oss, sa vi borjade gardagen med att ata pizza till frukost pa resturangen som heter Buffalo Bill pa park station i Joburg. Vi fortsatte i samma anda under bussresan genom att trycka i oss bade chips, choklad, pommes (har kallar man det chipsiiii, det ar roligt), milkshakes mm. Man far ju passa pa nar man kan tankte vi. Forresten fick vi inte platser bredvid varandra pa bussen, och jag hamnade bredvid en rysligt sliskig kille som i princip slickade sig om munnen nar han tittade pa mig och nastan viskade sa fort han ville prata med mig vilket var oavbrutet. Jag kande att det var antingen att byta plats eller hoppa av bussen snarast, men sjalvklart var det INGEN pa hela bussen som kunde tanka sig att byta. Det slutade med att vi mutade tva killar med 100 rand (ca 100 sek) for att byta platser, och hela bussen brast ut i gapskratt. Desperat_svensk_tjej_90.....

Vid 8 i morse var vi alltsa framme i Cape town, vi checkade in pa varat mysiga, rena hostel, och akte sen till table mountain. Med den lama ursakten att vi rest som darar och var trotta bade mentalt och fysiskt sa tyckte vi att vi med all ratt kunde ta cable car-en upp. Dessutom sker det tydligen en himla massa dodsfall nar folk gar upp, sa vi tog det sakra fore det osakra. Daremot hikade vi i alla fall en del nar vi val kom upp, och vilka vyer vi sag darifran, helt otroligt! Ska lagga upp bilder sen for jag var duktig och slapade med mig kameran! Den tanker jag forresten salja nar jag kommer hem sa om nagon ar intresserad av en canon eos-nanting sa sag till for jag ar trott pa att slapa pa den dar klumpen overallt.

Efter tablemountain tankte vi ga till marknaden strax nedanfor oss, men de stangde precis da sa vi akte till Waterfront istallet och skamde bort oss med hagendaaaz-glass (hur det nu stavas) och gick och kikade i affarer och suktade efter for dyr seafood (fast vi har ju levt pa varldens basta seafood i mocambique i veckor sa det var ratt okej). Mest riktat till Amanda: vi gick in i en bokaffar mest for att fordriva tid och gissa vad jag sag i en utav hyllorna?? Three seconds av ROSLUND OCH HELLSTROM! COOOOOOOOOOLT! Blev jatteglad, hur haftigt ar det inte egentligen! Halsa din pappa ifran mig! Waterfront ar forresten en upplevelse i sig, ocksa (precis som allt annat pa denna kontinent) valdigt vackert!

Imorgon vet jag inte vad vi har for planer, vi har ju inte sa mycket tid kvar har, imorgon ar det redan torsdag, pa sondag ar det hemfard. Kan inte forsta vart tiden tog vagen, och jag bara langtar efter nasta resa. Det blir definitivt fler resor till afrika UTAN TVEKAN, men just nu har jag siktet installt pa indien. Och USA forstas for vi ska namligen gora en roadtrip dit! Jag har formanen, lyxen, privilegiet, mojligheten och den enorma gladjen att fa folja med Amanda och hennes pappa pa roadtrip med start i alaska och slut i florida, och Amanda har gjort upp basta resplanen ever. Livet ar verkligen underbart!

Forresten maste jag ju tillagga (eller har jag sagt det forut?) att aven om jag langtar efter nasta resa och helst inte vill avsluta denna an, sa langtar jag hem ocksa. Ska bli sa harligt att fa traffa er alla igen, jag trodde aldrig att jag skulle langta hem till Sverige!

Ses snart! <3